kluvna känslor, dumheten regerar

Som en vind blossade den upp till ful styrka igen, obarmhärtig och egentligen ovälkommen. Kärlek, och inte till någon ny person heller, nej till exet. Jag vet att ´majoriteten av er där ute tycker jag är dum, och de flesta av er säger väl att jag får skylla mig själv. Men det är lugnt, jag hatare er också!

Det är med blandade känslor jag tänker på henne. JA, ja skulle ta henne tillbaks med mindre än en blinknings betänketid. Jag skulle göra allt för att få henne tillbaks, och jag skulle förslava mig inför henne.
Men det är hon värd.

För mig är hon helt enkelt perfekt, vacker, rolig.. allt det där man vill ha, men hon har också det där lilla extra, det som får mig att inte kunna sluta tänka på henne på veckor, när jag sett henne. Det där lilla extra som sätter en klump i magen på mig nu när jag tänker på henne.

Jag måste erkänna att en tår rinner ner för kinden, men jag är ine bara ledsen. Nej då, jag är också väldigt glad över att få ha haft henne i mitt liv. Glad för att hon verka ha det bra och för att hon fortfarande ger mig en varm känsla av lycka varje gång jag ser henne (som tyvärr övergår i smärtsam ångest minuten senare).

Men jag vet inte hur stor chans jag har att få hene tillbaka i mitt liv, och jag lär knappast få befolkningens stöd.
Jag är inte besatt, ja skulle kunna låta det va och gå över. Men vad skulle det göra mig till? Mitt gamla jag som inte satte värde på människor, som bara hatade och inte brydde sig. Då jag bara lät allting vara och bero, så fick det bli som det blev..

Eller ska jag testa att ta upp kampen, visa henne vem jag är, att jag har förändrats. Att jag förhoppningsvis kan få det bättre med mig, än hon har det idag. Jag var inte god nog förra gången, det kan jag erkänna (med en viss modifiering till alla som tror sig veta hur det var men i själva verket bara är blinda fån med sina löjliga gissningar) , men jag är god nog nu, hur jag ska kunna bevisa det vet jag ej, men jag kommer nog på något!

Kampen har precis börjat, trots att jag säkert redan har förlorat tänker jag stå kvar på slagfältet och kämpa så länge jag har blod kvar i kroppen. Låta er alla begå massmord på min självkänsla. Jag bryr mig inte om vad ni gör med mig, jag tar chansen.
För sanning att säga, jag älskar henne, och alla som vet hur det är att verkligen älska någon, skulle förstå...