Jahopp.. då var postentiden blott ett minne kvar någonstans i mitt lilla medvetande och .. ja det känns tungt! Alla har kommit och sagt hej då på alla möjliga sorgliga vis men tyngst var ändå Roger, Marie och Ann.. Dom var uppriktigt ledsna att förlora mig.. Marie kom till och med ner utan att det var hennes arbetstid...
Jag kommer att sakna dom, men en dag kanske.. kanske jag kommer tillbaks. Man vet ju aldrig vad ödet har i beredskap. Men jag har ju iallafall något tillfälle att åka ner och jobba på inflödet, än är jag fortfarande chef ^^
Nu är det på riktigt, så skärp till dig och sätt på dig säkerhetsbältet, för nu kör vi!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar